Sopiga påsar

Vi har ett påsproblem här hemma. Det finns bra plastpåsar: Malmborgs, Willys, ja till och med Lidl funkar. Men i jakt på en soppåse är det lätt att man drar fram en Lindex, en Polarn och Pyret, eller en alldeles för liten HM-påse med röda tunna sladdriga handtag. Den kanske är suverän att transportera mascara i, men som användbar påse, som soppåse, är den fullkomligt värdelös.

Jag har sagt till om detta här hemma, vid rätt tillfälle såklart, på ett skämtsamt sätt, inte för skämtsamt – med EXAKT RÄTT mängd skämtsamhet i rösten:

”Den här kreditkortstora KICKS-påsen är verkligen bra att packa badhanddukar i!”

Men här är man ute på djupt vatten, och i samma ögonblick ser man i ögonvrån hur någon, liksom i slow motion, gräver djupt i påslådan, och sedan håller upp fyndet, som om det vore ett avhugget huvud i Game of Thrones:

En ihopknycklad Systemet-påse.

Alltså en påse man borde gjort sig av med för längesedan. Varför har man den alls kvar? En Systemet-påse saknar användningsområde, om den inte är i nyskick, nästan struken, helt fri från ihopknyckliga spår. Då kan den möjligen komma till nytta när det vankas fest, inte vilken fest som helst förstås, någon enklare förfest. För DÅ kan det se ut som att man: JUST NU lätt flåsande på väg upp i trappen med jackan uppknäppt, precis hunnit med bolaget innan de stängt för kvällen.

Men, tänker jag, SAMTIDIGT som jag står i köket och protesttrycker ned wasabi-fläckade bitar av sushihårdplast i den trånga Systemet-påsen, att det borde inte vara SÅ konstigt att man vill spara en sådan påse. Tanken finns ju där åtminstone, JUST DÄR i Systemet-kön, mellan den fränt doftande skäggiga starkölsmannen och den fräscha cidertjejen med en air av fläderblom, man ska nu betala två sura slantar – NEJ FYRA saftiga slantar, för med ett överslag ser man att flaskorna som JUST I DETTA ÖGONBLICK ställs upp på bandet kommer aldrig gå ned i bara en påse om inte flaskbottnar ska bukta ut från alla möjliga håll, OCH det kommer, inte bara vara otympligt på apoteket sen, det kommer se FRUKTANSVÄRT snålt ut. Jo, så tanken finns där att nästa gång ska man ta med ett par ihopskrynklade påsar hemifrån, ja, de MÅSTE FAKTISKT vara ihopskrynklade, för annars kan det verka som att du TAR påsar i butiken och LJUGER om att du tagit med egna hemifrån.

Det här kan betraktas som ett plastpsykiskt icke-problem: ”Du har ju i alla fall påsar, tänk på de som inte har några påsar alls!” Visst, men det är också en miljöfråga, valar och fiskar dör i detta nu kvävda av Hemtex-påsar och när jag knyter ihop ALLA Kapp-Ahl, Sisters, och Brothers-påsar med gamla strumpkvitton i, så tänker jag att om det ändå funnits en soppåse-standard. Jag hade sparat varenda handlingspåse! Herregud, jag hade handlat mer, fört mitt strå till den miljövänliga stacken, och nogsamt lagt ned bollknytena under diskhon, nöjd tagit upp dem när det vankas påsbyte.

”Och vad är det här?” säger min fru och avbryter mitt pås-filosoferande, tar upp en fint ihopvikt sushipåse från gårdagen.

”Öh”, säger jag. ”Den passar så bra att slänga gamla Femina i.” Och nu är vattnet djupare än någonsin. För ingen. Ingen någonsin i världshistorien har lyckats slänga en Femina-tidning utan att det var JUST DEN Femina-tidningen med EXAKT DET DÄR matreceptet, inredningsbilden, eller VIKTIGA reportaget. Som om det skulle gjorts ett VETTIGT REPORTAGE NÅGONSIN i en Femina-tidning!

”Ok, då åker dessa också ut då?” säger min fru, som om det ändå inte var någon större grej det där med Femina-tidningarna. Och nu hinner man knappt uppfatta hur det rotas fram gamla Filter-tidningar, olästa King och Café från 2007, hela Offside-upplagor. Och vad är det där för hög hon bläddrar fram – SLITZ! Alltså de riktigt gamla, när Bingo Rimér var Sveriges nästa Lennart Nilsson, när de skrev om musik och grunge och britpop. SOM OM MAN KAN SLÄNGA GAMLA TIDNINGAR HUR SOM HELST NU FÖR TIDEN!

Man sväljer hårt och försöka riva ut en Radiohead-recension från 1995 samtidigt som ens ungdomstid försvinner ned i en förvånande snabbt framtagen, ovanligt rymlig – nästan för tidningar specialsparad – papperspåse från Svensson i Lammhult.

Kockdrömmen

Jag drömde en så bisarr dröm igår. Jag drömde om ett matlagningsprogram utan stress. Alltså, jag vet, det låter helt sjukt. Men det är sant. Allt gick lugnt till. Det fanns ingen klocka som räknade ner. Ingen trillade. Inga kastruller skrällde ut över golven. Ingen i programmet lågstadiesprang in i ett ekonazistiskt skafferi. Ingen av deltagarna torkade svetten med armen i pannan och tittade förfärat upp på den gigantiska klockan. Ingen av programledarna tittade FÖRST på sin egen klocka och SEDAN upp på den stora domedagsklockan – som liksom hänger där som att den håller på att trilla ned över den som inte blir klar med saffransrisotton i tid. Det fanns alltså ingen klocka!!!

Jag vågar knappt skriva det här, folk kanske tror att jag är galen. Och jag vet, det var en dröm. En surrealistisk dröm. Inget sådant program skulle kunna existera. Hur skulle det se ut? Skulle de laga mat hela dagen då? Förklara recepten i detalj? Nej, det hade inte gått. Folk hade gjort uppror. Man hade sagt sitt. Produktionen näthatats bort. Men varför tror ni? För att det varit för tråkigt? För informativt?

Nej. För orealistiskt.

För tänk själv: Det är kväll. Det är lugnt. Barnen lägger pussel på sitt rum. Man sitter i soffan. Dricker en latte. Det är massor med tid kvar. Men nästa gång man tittar upp – blinkar microklockan ketchuprött. Och snart står man mitt i fläktljudet med en skrikande ettåring på armen och snabbvänder falukorv i en stekpanna samtidigt som pastavattnet kokar över och man har inte dukat och inte satt på diskmaskinen och svetten rinner och en droppe faller ned och ändrar inställningen på induktionshällen så att allting stängs av och man måste luta sig ner snett med kroppen och trycka på keramiken och då är det nära att man doppar ettåringens fot i kokande vatten som om det var en färsk ravioli. Och man finner sig plötsligt stå och skrika – i presens – till sin fru: ”Va? Vad jag gör? Jag lagar korv och pasta! Pastavattnet kokar! Jag ska hälla i pasta! Men, jag kan inte se någon pasta. Jag måste glömt köpa pasta älskling. Pastan är slut! Så det blir bulgur. Ok? Det blir bulgur istället älskling!”
Och någonstans i stekoset och kokbruset och fläktsurret hör man:

”Tyvärr Erik. Det är du som lämnar oss ikväll.”

Middagsproblem

Det är inte lätt med middagsbjudningar nu för tiden. Det räcker att någon nyser.

”Vad sa du? Flyktingkris? Är du för eller emot?”

Man tvingas bryta upp redan innan cevichen är serverad…
Så det är lätt att det tassas runt risotton, man pratar jobb och familj, hur semestern ser ut i år, och tappar samtalet fart kan man ta barnen till hjälp, säga något om utvecklingsfaser.

”Jo, Junior har slutat med förmiddagsvilan nu. Det är därför han ligger och sover i chipsskålen.”

Att bjuda på middag innebär ett stort ansvar. Folk är vegetarianer eller gravida, och ibland både och. Det är allergier och överkänslighet, och folk är antingen intoleranta mot gluten och laktos, eller intoleranta mot laktos- och glutenintoleranta. Det är mycket att fundera på. Vem äter vad? Vad dricker hen? Hur äter egentligen han?

”Hur är det med Maria nu för tiden? Är hon vegan?”
”Nej, hon äter kött, men inte rött, och inga baljväxter.”
”Jaha, är de dåliga för miljön eller?”
”Nej, hon blir bara så dålig i magen då.”

Det sista man vill är att vara en dålig värd, en okänslig tölp som inte ens kommer ihåg vilket skaldjur eller nöt som riskerar att ta livet av ens närmsta vänner. Man har nog som det är att komma ihåg egna barnens åldrar, för att då inte tala om vänners barn, hur många de är, hur gamla, i vilken månad någon är gravid i.

”Grattis till barnet!!”
”Ehh, skulle du kunna ta bort handen från min mage?”
”Men jag hörde ju något om syskon?”
”Ja, vi fick tvillingar sist, visste du inte det. De leker förresten med din vinylsamling där borta.”

Och ibland är det liksom för sent att fråga vad ens bästa vän jobbar som. Var det civilekonom eller civilingenjör? Systemtekniker? Teknisk systemvetare?

”Hur är det som PV då?”
”Du menar HR? Nej, jag håller på med min AT.”
”Och sen blir du ST?”
”Nja, tillslut blir jag i alla fall PT”
”Privattränare?”
”Privattandläkare. Finns det mer vin?”

Men middagsproblemen börjar redan veckor innan middagen startar. SMS skickas, datum bokas, kalendrar synkas. Den som uppfunnit en app för det där hade både blivit stormrik, och fixat mångfaldiga middagsinbjudningsproblem:

”Jag är ledsen, men vi kan inte nästa lördag.”
”Jodå, det kan ni visst, jag kollade dinner-appen, och ni är lediga då!”

Och kanske kan det ge en lösning på den svåraste frågan av alla. För vem ska man bjuda? Och tillsammans med vem? I tider av starka politiska vindar blir sällskapets form allt viktigare. Man måste stalka folk man inte ens är vän med på Facebook för att skapa sig en tydlig bild.

”Du, den där Emma som Viktor är ihop med, hon gillar hundar, funkar det?”
”Nja, tveksamt. Karl-Åkes fru lämnade ju honom för en rottweiler.”

Men planerar man noga och styr diskussionsämnena rätt, så kan det ändå gå vägen.

”Carlo, han hatskriver tydligen på Avpixlat. Och Nadja är marxist-leninist. Det går väl aldrig ihop?”
”Jodå, båda hatar ju EU.”

Det är en svår balansgång. Det finns många ömma tår. Det gäller att inte trampa snett.

”Inte Ahran, han skämtar alltid om handikappade.”
”Ja, vadådå, du brukar ju kalla mig efterbliven?”

Att vara middagsvärd är en enda stor anspänning. Ett enda felsteg och man är dömd till att fejka trasig ugn. Ibland misslyckas man och middagsbordet förvandlas till ett moralteoretiskt slagfält.

”Det är vår PLIKT att ta emot alla världens flyktingar!”
”Vi ska hjälpa de på PLATS. Då kan vi rädda så många fler!”

Medan marinerad portabellosvamp och rödingfiléer flyger över värmeljusen zoomar man ut och önskade att man läst fler viktiga engelska tabloider. Att man hade stenkoll på budgetar och politisk spelteori. Att man var en som verkligen vet hur verkligheten ligger till.
Plötsligt får man för sig något och kastar sig in i situationen.

”Ja, judarna styr fan allt här i världen!”

Och det blir sådär tyst, som när någon sagt att de vill skilja sig. Och någon tittar på en på precis samma sätt. Och när man inte tror att situationen kunde bli värre.

”Men är det här sojabönor? Ni vet väl att det är en baljväxt!?”

Tillslut infaller sig åtminstone lugnet även för den mest utsatte middagsinbjudaren. Och när gästerna är tillbaka från toaletten, dricker kaffe under lugn konversation om musik i soffan, och man druckit några glas vin för mycket, så smyger det till och med fram en bestämd åsikt.

”Vadå att Håkan Hellström inte kan sjunga! HAN SJUNGER JU MED KÄNSLA!!!”

Då är det bra att någon gäspar, och säger att det är dags att tänka på refrängen. Och när ni kramas hejdå försöker man förklara det där skämtet igen. Men det går sådär, och det visste man ju inte att Nadjas mormor överlevde förintelsen. Och när man släckt sovrumslampan tänker man att man aldrig mer ska ha en middag någonsin i hela ens liv. Det passar ändå inte så bra nu, när Junior är inne i en jobbig utvecklingsfas.

En helt vanlig morgon

Någon vaknar först. En drar upp en annan. Alla ska kissa samtidigt. Man trillar ned i köket. Siffrorna på mikron lyser som varningslampor. Det är mörkt ute. I huset på andra sidan gården är det nedsläckt. De har inga barn, inga jobb, kan sova i timmar, säkert hela veckan. Åka till Paris när de vill. Gå på stan. Spontant. Äta middag – efter att klockan är sex på kvällen.

Vad vill ni ha till frukost? Inga svar. Blaze och monstermaskinerna räddar nån i knipa. Eller är det Byggare Bob? Supertrion? Gud vad de hjälper folk. Våra barn indoktrineras i att ta hand om varandra. Ta hand om världen. Ta hand om sina urladdade surfplattor.

Då gör jag gröt? frågar man, men ingen reaktion, så man bara gör nåt, ställer fram, nåt måste de ju äta. En monstermaskin brummar, ett barn byter kanal, två barn skriker. Inga bråk! skriker man tillbaka, som en skådespelare, man gör sin roll, säger sin inövade replik. Man häller upp kaffe, äter vad som finns, ett knäckebröd, ett digestivekex, en torr limpskalk från igår.

Jag vill inte ha russin i gröten! skriker nån, först ett barn, sen en vuxen, det är en själv, man härmas, skriker samma sak, vill göra en poäng. Tänk om jag skulle hålla på så där? säger man, ännu en inövad replik, en falsk fras, för det gör man ju hela tiden, man väljer fel, tar dåliga beslut, ångrar sig. Köper konstiga kaffesorter, väljer fel pizza, filmer, tv-serier, alla nätinköp, de alldeles för billiga – och dessutom för små – skorna i ny stil.

Man dricker kaffe, tinar upp, vaknar till liv. Barnen är söta, man tar en bild, lägger huvudet på sned. Pappa, du glömmer väl inte… Nejdå, man glömmer inte, man tänker på allt, kollar kalendern, packar jympapåse, hämtar frukt. Kläder ska på, strumpor, byxor, kalsonger, trosor. Inte Blixten McQueen, inte Frost, jo Frost, men inte Elsa, Anna, nej inte Anna, jag vill ha Olof.

Vi har inte Olof.

Man kammar och borstar hår, hämtar klämmor, flätar, gör tofsar. Blir du förälder blir du frisör, utan gesällbrev, med med teckningar och kalasinbjudningar. Men man ska inte klaga, har man rätt kön och kan fläta ihop en halvkammad tofs är man årets pappa i flera veckor.

Kom igen nu, snabba på! Man hejar på som en överambitiös jympalärare. Ett barn leker, barn leker alltid när tiden är knapp, när den nästan runnit ut, när det bara är en minut kvar, till tandborstning, påklädning, väskpackning. Man andas fortare, börjar bli varm i sin kofta i ull, man ska aldrig klä på sig innan barnen, det vet man, så man andas ännu fortare, blir ännu lite varmare, man räknar till tio, men det blir fem för man har för lite tid, man räknar till fem, man vet att man inte ska höja rösten, inte skrika, inte bli en dålig förebild för sina barn, det vet alla experter, så säger alla som läst Jesper Juul. Innerst inne hatar alla barnföräldrar Jesper Juul.

Man blir Hitler. Man måste bli Hitler. Att inte bli Hitler är lika med barn utan kläder. Och barn utan kläder kan inte gå på dagis, och barn som inte går på dagis är lika med – ja, det är värre än tortyr. Så man blir Hitler, kinderna brinner, man pekar med hela handen, med bestämd röst, men den spricker, den spricker så man hör sig själv – en plötslig förvåning, förtvivlan – låter jag så här, så här låter en förstörd människa. Men det är också bra, man lär sig något, därför dömer man inte andra, man vet att folk vill väl, att de bara inte kan, människan säger att de kan, de tror att de kan, men när de själva står där mitt i hallgrusen så kan de inte ens klä på ett barn utan att falla isär.

Pappa, glöm nu inte! Vad? En vante har gömt sig under en stol. Man packar väskan, trycker ned vantar, mössa, överdragsbyxor, underdragsbyxor, tröjor, jackor, en lerig men torr strumpa. Man kommer ut, iväg, man har tänkt på allt, nycklar, husnycklar, bilnycklar, plånbok, mobil, halsduk, väska, barnens väskor.

Nej det är min tur! Barnen bråkar om knappar, hissknappar, bilnyckelknappar, man ska trycka, trycka först, trycka på samma knapp, annars är livet förstört, man slänger sig på marken, på golvet, på trottoarer. Men nu blir man Juul igen. För det är en känsla man förstår, man vill själv slänga sig på golvet. Man har bara för mycket i händerna.

Man kommer fram, lämnar av, här var så god, ta de bara, det är mina barn, mina genetiska avkomlingar, är de till problem så skyll på mig.

Pappa, har du inte glömt något? Va? Vad är det nu? Glömt vad, nåt i bilen, åh nej, säkert något hemma, hela morgonen i repris genom huvudet, kläder, mat, barn, tider, vad är det, vad har vi glömt, är det något viktigt?

En kram!

En kram.

Man kramar. Man säger hejdå. Vinkar. Man lämnar, lite lättare, friare. Det är bara något som känns i magen, något hårt. Det är nog knäckebrödet och limpskalken.

Söker jobb

violinpedagog

Hej!

Jag heter Erik och söker jobbet som Violin- och Suzukipedagog. Jag är inte behörig lärare, men tjänsten låter spännande, och det råder ju en stor lärarbrist.

Jag är 36 år och har ett stort, eller medelstort – åtminstone ett litet – musikintresse. Redan som ung spelade jag blockflöjt. Vår lärare hette Adam och han hade kommit på ett notsystem för blockflöjt som var känt över hela världen. När vi satt i klassrummet efter skolan och spelade var sin melodi på det salivblöta träinstrumentet, så kändes det som att vi var en del av en stor rörelse.

Blockflöjtsblåsandet tog mig ändå in till Malmö kommunala musikskolas korridorer. En kväll fick man åka dit, gå mellan de olika rummen, titta och känna på alla instrumenten. Jag minns att trumrummet var upptaget, och att cellon var häftig. Eller om det var kontrabas, jag kommer inte riktigt ihåg.

Är förresten violin och fiol samma sak? Föreligger det en storleksskillnad? Om man spelar violin är man då violinist? Om man spelar fiol då? Äh, jag får lära mig det där innan jag börjar tjänsten, om jag nu får den, men det kanske finns en chans, med tanke på lärarbristen?

Min musikkarriär fick sig alltså en törn där efter blockflöjtsspelandet. Men ett par år senare hände något. Mina föräldrar fick ta över ett gammalt piano från min mors kollega. Jag gissar att det helt enkelt inte fick plats, eller så spelade hennes man väldigt högt och hårt sent på kvällarna. Hur som helst stod det plötsligt i vårt vardagsrum, som om det aldrig gjort något annat – det brukar ju vara så med pianon. Och varje onsdagskväll fick jag och min bror snällt åka upp till en pianolärarinna vid Davidshallstorg och plinka våra läxor. Men hon var snäll. Man fick välja låtar själv och jag valde Imagine av John Lennon och Tuesday afternoon av Eggstone. Hur gick det för Eggstone egentligen? Inte så bra? Men inte sämre än med John Lennon väl?

Som ni kan se har jag humor. Och självdistans. Väldigt mycket självdistans. Ibland undrar jag till och med om jag är jag. Men jag kan ju inte vara någon annan? Hur skulle det se ut? Då hade jag ju inte varit jag?

Sådana frågor kan hålla mig uppe på nätterna. Då sätter jag på någon musik eller plinkar på min gitarr. Jag tror att livets mysterium gömmer sig i musiken. Ibland visar det sig. När jag spelar gitarr händer det sällan, mer än i ostämda Tom Petty-låtar och ömma fingertoppar. Det kanske är vad det är, när allt kommer omkring?

Så, jag är alltså mer en oerfaren gitarrspelare än erfaren violinist. Men strängar som strängar? Vad kostar förresten en violin? Är den inte väldigt dyr? Stravidarius. Heter det inte så? Stradivarius? I Kalle Anka var en sådan ofta stulen och Musse Pigg var detektiv och skulle hitta den försvunna Stravidariusen eller Stradivariusen. Det gjorde han. Han löste de flesta fallen Musse Pigg.

Tillhandahåller ni violiner på skolan? Får man låna en? Vad händer om man lägger den i hallen och råkar kliva på den av misstag. Det mysteriet hade Musse Pigg löst! Det var en bara en stressad familjefar som skulle slänga sopor.

Suzuki vet jag inte så mycket om. Är inte det ett bilmärke? Jag kan lära mig det om det behövs! Jag är öppen för det mesta. Har ni kurator? Vaktmästare? Det kryllar säkert av vaktmästare. Lärare verkar det värre med. Bristen är stor.

Ni behöver inte höra av er. Jag kommer in på måndag.

Vänliga hälsningar

Erik Aunér

Memory

Ska vi spela Memory, frågade min dotter och jag sa självklart och vi tog ett med motiv från Frost. Jag började och vände upp en bild med Elsa, och en med Elsa och Anna tillsammans. Sen vände min dotter upp Olof med blå bakgrund och en med Kristoffer som spelade luta. Jag provade andra kanten och fick upp en med Kristoffer och Anna som dansade, och en med Olof splittrad i bitar, det såg jättekonstigt ut. Min dotter vände upp Kristoffer som spelade luta, och högg snabbt på den andra bilden som jag just haft uppe. Ha! sa hon och la nöjt ihop paret med två Kristoffer som spelade luta i en hög framför sig med motivet upp. Nu var det hennes tur igen och hon vände två Elsa-bilder, men de hörde inte ihop, bakgrunden var annorlunda. Jag försökte tänka till, men hade liksom inget att gå på och tog två bilder på chans, en Anna med flätorna fram längs halsen, och så en Olof, men det var inte samma som innan, på denna var han hel. Min dotter vände upp två bilder men det gick så snabbt, jag hann bara skymta en bit av Elsa på ena men såg inte den andra alls. Jag tänkte först säga något, men ändrade mig, och tog två nya bilder, en Olof men med en annan bakgrund och en med Anna och Elsa tillsammans. Amen, sa min dotter, och vände snabbt samma Anna och Elsa-bild två gånger, som om det var jättedåligt gjort av mig. Hon fortsatte vända upp bilder och tog flera par efter varandra. När det blev min tur vände jag upp en med Elsa och en med Kristoffer och renen, jag kom inte ihåg vad han hette, och det spelade ingen roll, men störde mig ändå. Jag sneglade på min dotters hög samtidigt som hon tog upp ett nytt par med Olof på, med rätt bakgrund och skrattade och sa: Jag ser nästan igenom bilderna! När det var min tur visste jag varken ut eller in, jag vände upp bilder på måfå, helt utan strategi, som om det var en strategi i sig, men det funkade inte, jag vände upp samma bilder som förut på platser jag inte trodde jag vänt. Det gick några omgångar. Min dotter hade nästan rensat bordet förutom fyra bilder, när hon plötsligt missade. Din tur pappa, sa hon. Jag samlade tankarna och vände upp en bild av Elsa och Kristoffer med sin gråröda kortärmade jacka. Nu fanns det bara tre bilder kvar. Jag hade redan förlorat, men tog jag rätt nu var det ju ett par gratis. Då skulle jag sammanlagt ha tre par, det hade inte varit bra, men bättre än ett åtminstone. Jag tittade på de tre bilderna, men kunde inte bestämma mig. Tillslut valde jag den längst bort, jag visste inte om jag vänt på den tidigare, det var mycket möjligt. Jag flippade över kortet och det var Elsa och Kristoffer med sin gråröda kortärmade jacka. Bra pappa! sa min dotter och jag vände över de sista korten, två stycken med Olof som ler brett splittrad i tre bitar. Nu räknar vi, sa min dotter. Jag visste att jag hade tre par men räknade ändå. Min dotter hade tjugoen. Grattis! sa jag och la ner korten i lådan igen. Ska vi göra något annat? frågade min dotter, och jag sa gärna, men att jag först skulle sätta på lite kaffe.

Handla snabbt

Du ska bara in och handla, det går snabbt. Du har egna kassar med, myntet till vagnen, du rullar på, scannar varor, lägger ned i farten. Det är en konst att handla snabbt, vissa kan det, andra inte. Det gäller att inte stanna upp, aldrig stå still, inte låta några rabatterbjudande sinka din plan. Du håller blicken långt fram, scannar av hyllor, planerar din väg, inköpslistan i huvudet, varorna som ett mantra: ägg, bröd, välling, tacoschips, ägg, bröd, välling, tacoschips. Mjölk behöver du inte komma ihåg, mjölk kastar man ned utan tanke, man kan aldrig ha för mycket mjölk, barn badar i mjölk, till flingor, till gröten, till maten. Till din kaffe latte.
Ägg, bröd, välling, tacoschips. Ägg, bröd, välling, tacoschips. Och vad var det nu? Nåt du tänkte på i morse, när du stod och diskade i köket, något ni absolut behövde, som bara måste köpas in, för annars kommer du komma på det i hallen hemma sen och bara, ah, just det, och tvingas åka tillbaka sen när barnen har somnat.
Kaffe! Kaffe var det ju! Hur kunde du glömma det? Hur kan affären inte fronta bättre med kaffepaketen, hej, hallå, småbarnsföräldrar behöver faktiskt sitt koffein. De borde ha en egen gång i affären. En snitslad bana. Personalen kunde stå vid sidan och kasta i varor: mjölk, blöjor, våtservetter, kaffe. Mjölk, blöjor, våtservetter, kaffe. Och tacoschips. Och choklad. Det borde ligga choklad i blöjpaketen. Vad sysslar produktutvecklare med? Har de inga barn? Lever de vanliga liv?
Du kör på med vagnen nu, det gäller att behålla momentum, inte tappa tempo. Du skymtar nån du känner igen, men det här ingen tebjudning, ingen klassåterträff, det är handling och ibland ska handling gå fort.
Och fort går det. Mjölkdisken är förbi, osten, brödhyllorna. Frysdisken är inte lönt, du skrattar åt frysdisken, frysen hemma är ändå full. Och kryddor behövs inte. Barn äter inte kryddor. Det är för stora risker. Barn kan tuppa av efter en måltid med för mycket gurkmeja. Ingen chilipeppar, ingen curry, ingen paprika (stark). Och inget salt. Självklart. Man ger inte salt till barn. Det finns föräldrar som blandat ihop socker och salt. Som försvunnit spårlöst på BVC.
Vagnen rullar på bra, snabbt och smidigt. Delikatessdisken i ögonvrån, dit ska du inte, tänk inte ens tanken. Usain Bolt stannar inte till för att dricka saft. Charlotte Kalla hoppar inte av spåret för att fylla en påse naturgodis. Det säger sig själv. Man stannar inte vid delikatessen.
Då ringer det.
”Svara aldrig i affären”. Vilken filosof sa sa? Vilken expert på livet? Varför pratar inte politiker om det här? Media? I skolan lärde ingen ut vikten av att inte svara i telefon i mataffären.
”Hej! Var är du? Vad bra, kan du handla parmaskinka?”
Delikatessen, en grumlig bild i periferin, en härlig plats, men en fantasi. En hägring. Det är som incheckningsdisken till helvetet, och du är tvingad att stanna upp, ta en kundlapp, och vänta. Vänta. Och vänta. Bara för att: Jaha, vad får det lov att vara? Skinka? Vilken sort? Hur många gram?
Och du hör dig själv:
”Parma. 200 gram. I tunna skivor tack.”
I delikatessen står tiden still. Salamin hänger tung bakom disken. Mögliga ostar från världens hörn pöser ut sig. Trötta hängmörade biffar på stora köttiga krokar. Personal i kockhattar rör sig stillsamt i en mardröm fylld av revbensspjäll och konstiga röror. Ett gäng övergrillade kycklingar grinar illa mot dig. Du torkar dig i pannan.
”Får det lov att vara ngt mer?”
Nej, det får det inte, tänker du.
”Ta en bit Saint Agur”, säger du. Munnen går av sig själv, smaskar på ett smakprov parmesan.
Men det gör inget, det är lika bra, du har ändå gett upp. Du lämnar delikatessen som en annan. Som en tillknycklad redbull-burk. Med parmesanost i.
Vagnen rullar långsamt nu. Du spanar in rabatter i frysdisken. Du hänger vid nya amerikanska hyllan. Du jämför pastasorter, majonäspriser, ekologiska fonder. Du räknar arken på hushållspapperna. Du provar en ny barbecuesås, som verkar jättegod, men den är inte ens ny – det är bara en annan förpackning. Du tittar drömmande på det asiatiska. Kanske vietnamesiskt nån dag? Koreanskt är väl hett nu? Japanskt? Sushi? Du har länge tänkt på att göra egen sushi.
Men det får bli en annan gång. För nu ropas det i högtalaren. Affären stänger snart. Du måste rappa på, så det inte blir som sist, när du inte kunde välja chips, och vakten fick eskortera dig ut.

På något sätt kommer du till kassan, du vet inte hur, det är mindre du som kör vagnen än vagnen som kör dig. Då ser du köerna. Långa köer ringlar sig mellan godishyllorna.
Men då slår det dig. Att nu. Nu är det ju så. Att du behöver inte köa. För du självscannar! Ha! Du som var på väg att ge upp. Men du kan ju det här. Du vet hur man handlar snabbt. Du sträcker på dig. Vagnen svävar fram. Du smiter smidigt förbi kön, du ler medlidsamt mot en äldre dam. Ditt gamla du är tillbaks, orörbar, en som rycker till sig mintchoklad i farten, och skjuter avslappnat på streckkoden, liksom lite snett.
Du rullar till kassan, ställer scannern på plats. Drar du ditt kort. Knappar dig fram.
Avstämning.

Jaha. Jaja. Äh. Det gör inget. Det var ändå redan kört. Undermedvetet visste du hela tiden. Det är inte lätt att handla snabbt, det är en svår konst, vissa har det, andra inte. Du ler mot kassörskan, det är inte hennes fel, skjut inte budbäraren. Du lägger på dina varor, packar om, packar ned. En vakt ser på sin klocka. Du rullar ut genom skjutdörrarna. Ut i vintermörkret. Du ler överseende mot Faktum-killen. Han har det dåligt, visst har han det dåligt, du är ledsen för det. Men du kan tyvärr inte se honom bakom dubbla vällingpaket och balen med hushållspapper.