IRL

Loggar in 6:34. Instagrammar frukost till hela familjen. Yngsta barnet pratade i sömnen, jag retweetar till de andra. 1 like. 1 sur gubbe. Jag delar med mig av några högintressanta tidningsartiklar. En irrelevant kommentar. Dottern pratar lite väl gott om grannens sparkcykel. Jag förstår att det är native advertising. Min fru ser ovanligt ointresserad ut.

Uppdaterar mig i duschen. Får ett felmeddelande i spegeln. Laddar ryggsäckar med frukt och kopplar upp barnen i bilen. Spotifyar nån låt från nån lista, en är en cover på en cover på en youtubelåt. Överför barnen till skolan.

Jag går igenom Flashbacks konspirationsavdelning under dagen. Inget om fruar och sparkcyklar, men väl om en sionistisk världsregering, de skulle kunna ligga bakom, i så fall vet ingen om det, det är ett av de starkaste argumenten för en sådan masskonspiration. Jag skriver ett inlägg på tre A4-sidor. Får svar att om jag har rätt så skulle jag bli nästa offer för att dölja sammansvärjningen.

Troll.

Råkar ut för ett drev på eftermiddagen. Hade glömt extrakläder till barnen. Först pedagogiskt mild kommentar från pedagogen. Sen opedagogisk kommentar från frun.

”Amen.”

”Inte alla män!”

Avföljer frun. Anmäler som näthat. Får hotmejl från katolska radikalfeminister. Tar bort inlägget.

Åh, jag önskar mig en sån!” säger dottern och pekar på en annons med en rosa sparkcykel. Blockar henne omedelbart.

Googlar: ”Fruar döttrar sparkcyklar bedrägeri google konspiration chemtrails”. Det matchar inget dokument. Ganska avslöjande.

Kvällschattar med barnen, de har skapat en protestgrupp på Facebook mot dålig kvällsmat. Jag anmäler för förtal. Skapar hashtaggen #Vimåsteätaavden

Flertalet pappor reagerar positivt. En skriver #Vemärvi? En annan #Vadärenhashtag? Nån undrar #Vilkenmat? Jag svarar #Helavärldens. Får mängder av kommentarer om kulturell appropriering. En negativ, tjugosex positiva. Någon skickar ett långt mail om sin kärlek till langos.

Nyheter24 hör av sig. Skriver en debattartikel 3500 tecken om pappors indoktrinering i det infantila samhället. Opinion live ringer live och vill ha min åsikt direkt in i programmet nu på en gång. Debatterar på länk mot vinnaren från förra årets Sveriges mästerkock junior.

I en omröstning får kocken folkets stöd med 89%, 11% Vet ej. Jag försöker koppla av efter programmet. Tackar nej till en vänförfrågan från Marcus Birro.

Det ringer på dörren.

Utanför står ett stort paket.

Är det här …”

Blir kraftigt censurerad av min fru. Hon messar två emojisar. En tårta och ett frågetecken. Uppenbar nätmobbning. Känner mig helt urladdad. Trådlös.

Googlar konditori+tårta+nattöppet. Nån på familjeliv.se rekommenderar Shells bakeoff. Scannar av Roy Fares instagramkonto. Gör en sockerkaka och ett marsipanlock i form av en Ipad.

Borstar tänderna. Loggar ut 03:46.

Annonser

Demokratins dilemma

Har ni hört om när demokratin avskaffade sig själv? Jo, tidigare var det så att man inte ens visste vad det betydde. Denna insikt nåddes först Karl av Pommern 1458 i den lilla byn Lindz på det senbockiska höglandet. Karl av Pommern var ingen stor man, snarare liten, 1.52 meter bara, men i tanken var han både längre och större. Och så en dag, en solig vårdag, när Karl var ute och matade getterna med gammal avslagen filmjölk, så tittade han ut över de frihetsgröna gräskullarna och tänkte tanken: Kan demokratin avskaffa sig själv? Men om demokratin kan avskaffa sig själv, tänkte Karl av Pommern, då är det ju inte längre en demokrati?

Fort kastade han sig på sin favoritget Gubbowich och red i dagarna fyra. Sent en kväll kom de fram till Tempelarium – maktens högborg. När makten tillslut, efter minst fyrtiofem minuters knackande och bräkande, tog emot honom, så förklarade Karl varför han hade kommit. Han lade fram sin sak, förklarade noga för makten om Demokratins dilemma. Makten, som var en högst legitim och representativ samling, framröstad av det glada, möjligen lite väl dryckesglada, senbockiska folket, tittade på varandra och nickade allvarligt åt Karl. Tack, sa de, nästan i kör, för flera sa det liksom samtidigt. Det här ska vi förstås göra något åt, sa nu bara en, för det blev så konstigt innan, men det verkade som att alla tyckte samma sak. Karl tackade för sig och red på Gubbowich tillbaka till byn Lindz med förhoppningen om att något stort skulle hända.

Några veckor senare gick Karl av Pommern runt på marknaden i grannbyn. Det var en glad och uppsluppen stämning, folk bytte kryddor och skinnmockasiner med varandra och skvallrade som alltid förr, och Karl hörde folk prata högt och nöjt om de nya starka lagarna som Makten just hade infört. Det var lagar som fastställde demokratins grundläggande grund, i den mest grundläggande form av grundlag som kunde finnas i detta senbockiska land i denna senbockiska tid.

Två år senare en mulen höstdag var det dags för val. Karl hade tagit på sig sin valkostym och lade stolt sin röst på sitt favoritparti Gättarna. Väl hemma igen kunde se långt där nedanför kullarna, genom det höstvissna gräset, hur det senbockiska folket vallfärdade till vallokalerna. För folket tyckte som sagt om att dricka, och ett av partierna erbjöd fri dricka i flera år, allt i utbyte mot en enkel röst på deras parti Låglandet. Karl, som inte drack mer än getmjölk på sin höjd, såg sig runt, på sin mossbeklädda stuga, på sina vackra getter, och med en tår i ögat tittade han sedan ned igen på folket där nere.

Ett halvår senare, nej, en månad bara, det gick riktigt snabbt det här nämligen, så hade Låglandet sparkat ut Makten, raserat Tempelarium, ändrat grundlagarna, och styrde nu det till namnet ändrade Diktaturien med järnhand. Eller som de själva sa: ”Hjärnhand. Ha. Ha. Ha.”

*klunk*

Så gick det alltså till när demokratin avskaffade sig själv. Och vad vi vet är att Karl av Pommern slutade att tänka ut dilemman, och istället började skriva sagor under pseudonym.

Inbrottet

Vi hade varit borta en vecka på semester. Vi kom hem mitt i natten. Min fru bar in barnen ett efter ett, de låg som ostbågar över axeln. Småbarnsföräldrar älskar sina barn, särskilt när de sover. På semestrar sover inte barn. De är upp till elva och äter upp ens chips.

Jag satt kvar en stund i bilen. I tystnaden. Jag måste slumrat till, vaknade av ett rop från långt borta.

”Erik!”

Min fru stod bedrövad i hallen.

”Titta”.

Magen knöt sig. Allting var vänt upp och ned. Någon hade gått loss i huset. I hallen låg kläder utslängda, jackor, skor, stövlar. Ryggsäckar och väskor gapade tomma, säkert raskt genomgångna, nu övergivna på det dammiga klinkergolvet. Galgar hade dragits ned, en klädställning rasat, och över skostället fläkte sig vinteroveraller som om det var en Dali-målning.

”Vad fan alltså!” sa jag och kryssade mig igenom till vardagsrummet.

Jag vågade knappt titta in. Det var värre än jag trodde. Utkastade saker överallt. Skåpen öppna, genomgångna, tömda i hasten. Ekparketten syntes knappt under tidningar, böcker, räkningar, viktiga papper, oviktiga papper. Över mattan ipad-sladdar, kameraobjektiv, utgångna kreditkort, småmynt bland duploklossar, målarpenslar, tuschpennor.

Lådan i tv-bänken hade dragits ut med full kraft och kollapsat, dvd-filmer och cd-skivor låg huller om buller, vad i helvete, mina fina cd-skivor! Men de verkade ha lämnats kvar. De var väl ingenting värda.

Det måste varit proffs.

Hela huset var kaos. Sovrummet en krigszon. Sängkläderna neddragna, upprivna. En kudde hade slitits sönder och dunet låg utfluget. Som om någon skjutit en ängel. Vad letade de efter? Vad trodde de att de skulle hitta? Uppgifterna till swishkontot i madrassen? Sådan onödig förstörelse. Jag kände mig alltmer uppgiven.

Köket var en enda röra. Jag öppnade försiktigt ett av skåpen. Sakta. Pulsen slog. Men nej, vilken otur. Lasse Åberg-glasen stod kvar.

Men barnens rum. Helt orörda. Nästan städade. Som att någon aldrig sov där, inte lekte där. Snacka om rutinerade tjuvar. Men det fattar man ju. Professionella ligor åker inte runt och säljer trasiga brioleksaker. Blocket svämmar inte över av gammal torkad lera. Ingen tjuv har blivit rik på ett yatzy med två tärningar.

Malmö, fyfan. Den här stan alltså. Man vänder ryggen till så är det kört. Att lämna en cykel en natt på Centralen innebär att vandra hem med ett ramskelett, och en innerlig vrede. Chansen att få tillbaka en borttappad mobil på McDonalds är mindre än att vinna på Postkodlotteriet. Trots att man inte köpt lott. Och åker man ifrån sitt hus. Ja, åker man ifrån sitt hus – det står ju tydligt i kommunallagen, längre än en diskmaskinskörning, utan timer till lamporna, och en Dobberman som inte ätit på fjorton dagar – då är det kört.

Jag tog in djupt med luft och försökte tänka klart. Bara de inte tagit något viktigt. Men vad var värt att sno? Kontanter hade vi lika lite som banken. Datorn hade jag haft med mig. TV:n stod kvar, säkert för gammal, för tjock, helt klart för få hdmi-uttag. Tavlorna från Ilva – såg ut att komma just från Ilva. Soffbordet hade kostat en del, men nu löpte två fjärrkontrollslånga jack från när barnen hittade nagelfilen.

Jag scannade snabbt över bokhyllan. Knausgård-ryggarna stod kvar. Tintin-samlingen verkade orörd. Brobizzen – hade vi i bilen. Kläder? de kunde man inte ens få iväg på Tradera. Gamla Ipads som inte längre gick att uppdatera?

Smycken! Tar man inte alltid smycken? Är inte pantbanken översvämmat av spelskuldsattas musikinstrument och stulna rubinringar?

Åh, gud, tänk om de stulit en massa smycken?

Hjärtat slog hårt. Jag sprang ned till min fru. Hon satt uppgiven i vardagssoffan mellan två utslagna barn.

”Tror du de fick med sig nåt?” sa jag med andan i halsen.

”Va?” sa hon bara. Var det trötthet efter resan? Uppgivenhet? Stal tjuvarna hennes inre glöd?

”Vem ringer man, polisen? 112?” sa jag.

Hon tittade på mig med tom blick.

”Ja, man måste väl anmäla eller?” sa jag. ”De kommer väl inte och tar fingeravtryck direkt, men för statistiken. Och försäkringsbolaget och så?”

”Men du”, sa min fru och såg på mig som om jag bett om att åka iväg en vecka till själv.

”Det har ju inte varit nåt inbrott.”

Jag såg på henne. Sen tittade jag mig runt. På de utslängda sakerna, dammtussarna och klottret på väggarna. Sen gick jag bort och öppnade kylen och letade efter något kallt, men det fanns inget för vi glömde handla på vägen hem.

Sopiga påsar

Vi har ett påsproblem här hemma. Det finns bra plastpåsar: Malmborgs, Willys, ja till och med Lidl funkar. Men i jakt på en soppåse är det lätt att man drar fram en Lindex, en Polarn och Pyret, eller en alldeles för liten HM-påse med röda tunna sladdriga handtag. Den kanske är suverän att transportera mascara i, men som användbar påse, som soppåse, är den fullkomligt värdelös.

Jag har sagt till om detta här hemma, vid rätt tillfälle såklart, på ett skämtsamt sätt, inte för skämtsamt – med EXAKT RÄTT mängd skämtsamhet i rösten:

”Den här kreditkortstora KICKS-påsen är verkligen bra att packa badhanddukar i!”

Men här är man ute på djupt vatten, och i samma ögonblick ser man i ögonvrån hur någon, liksom i slow motion, gräver djupt i påslådan, och sedan håller upp fyndet, som om det vore ett avhugget huvud i Game of Thrones:

En ihopknycklad Systemet-påse.

Alltså en påse man borde gjort sig av med för längesedan. Varför har man den alls kvar? En Systemet-påse saknar användningsområde, om den inte är i nyskick, nästan struken, helt fri från ihopknyckliga spår. Då kan den möjligen komma till nytta när det vankas fest, inte vilken fest som helst förstås, någon enklare förfest. För DÅ kan det se ut som att man: JUST NU lätt flåsande på väg upp i trappen med jackan uppknäppt, precis hunnit med bolaget innan de stängt för kvällen.

Men, tänker jag, SAMTIDIGT som jag står i köket och protesttrycker ned wasabi-fläckade bitar av sushihårdplast i den trånga Systemet-påsen, att det borde inte vara SÅ konstigt att man vill spara en sådan påse. Tanken finns ju där åtminstone, JUST DÄR i Systemet-kön, mellan den fränt doftande skäggiga starkölsmannen och den fräscha cidertjejen med en air av fläderblom, man ska nu betala två sura slantar – NEJ FYRA saftiga slantar, för med ett överslag ser man att flaskorna som JUST I DETTA ÖGONBLICK ställs upp på bandet kommer aldrig gå ned i bara en påse om inte flaskbottnar ska bukta ut från alla möjliga håll, OCH det kommer, inte bara vara otympligt på apoteket sen, det kommer se FRUKTANSVÄRT snålt ut. Jo, så tanken finns där att nästa gång ska man ta med ett par ihopskrynklade påsar hemifrån, ja, de MÅSTE FAKTISKT vara ihopskrynklade, för annars kan det verka som att du TAR påsar i butiken och LJUGER om att du tagit med egna hemifrån.

Det här kan betraktas som ett plastpsykiskt icke-problem: ”Du har ju i alla fall påsar, tänk på de som inte har några påsar alls!” Visst, men det är också en miljöfråga, valar och fiskar dör i detta nu kvävda av Hemtex-påsar och när jag knyter ihop ALLA Kapp-Ahl, Sisters, och Brothers-påsar med gamla strumpkvitton i, så tänker jag att om det ändå funnits en soppåse-standard. Jag hade sparat varenda handlingspåse! Herregud, jag hade handlat mer, fört mitt strå till den miljövänliga stacken, och nogsamt lagt ned bollknytena under diskhon, nöjd tagit upp dem när det vankas påsbyte.

”Och vad är det här?” säger min fru och avbryter mitt pås-filosoferande, tar upp en fint ihopvikt sushipåse från gårdagen.

”Öh”, säger jag. ”Den passar så bra att slänga gamla Femina i.” Och nu är vattnet djupare än någonsin. För ingen. Ingen någonsin i världshistorien har lyckats slänga en Femina-tidning utan att det var JUST DEN Femina-tidningen med EXAKT DET DÄR matreceptet, inredningsbilden, eller VIKTIGA reportaget. Som om det skulle gjorts ett VETTIGT REPORTAGE NÅGONSIN i en Femina-tidning!

”Ok, då åker dessa också ut då?” säger min fru, som om det ändå inte var någon större grej det där med Femina-tidningarna. Och nu hinner man knappt uppfatta hur det rotas fram gamla Filter-tidningar, olästa King och Café från 2007, hela Offside-upplagor. Och vad är det där för hög hon bläddrar fram – SLITZ! Alltså de riktigt gamla, när Bingo Rimér var Sveriges nästa Lennart Nilsson, när de skrev om musik och grunge och britpop. SOM OM MAN KAN SLÄNGA GAMLA TIDNINGAR HUR SOM HELST NU FÖR TIDEN!

Man sväljer hårt och försöka riva ut en Radiohead-recension från 1995 samtidigt som ens ungdomstid försvinner ned i en förvånande snabbt framtagen, ovanligt rymlig – nästan för tidningar specialsparad – papperspåse från Svensson i Lammhult.

Kockdrömmen

Jag drömde en så bisarr dröm igår. Jag drömde om ett matlagningsprogram utan stress. Alltså, jag vet, det låter helt sjukt. Men det är sant. Allt gick lugnt till. Det fanns ingen klocka som räknade ner. Ingen trillade. Inga kastruller skrällde ut över golven. Ingen i programmet lågstadiesprang in i ett ekonazistiskt skafferi. Ingen av deltagarna torkade svetten med armen i pannan och tittade förfärat upp på den gigantiska klockan. Ingen av programledarna tittade FÖRST på sin egen klocka och SEDAN upp på den stora domedagsklockan – som liksom hänger där som att den håller på att trilla ned över den som inte blir klar med saffransrisotton i tid. Det fanns alltså ingen klocka!!!

Jag vågar knappt skriva det här, folk kanske tror att jag är galen. Och jag vet, det var en dröm. En surrealistisk dröm. Inget sådant program skulle kunna existera. Hur skulle det se ut? Skulle de laga mat hela dagen då? Förklara recepten i detalj? Nej, det hade inte gått. Folk hade gjort uppror. Man hade sagt sitt. Produktionen näthatats bort. Men varför tror ni? För att det varit för tråkigt? För informativt?

Nej. För orealistiskt.

För tänk själv: Det är kväll. Det är lugnt. Barnen lägger pussel på sitt rum. Man sitter i soffan. Dricker en latte. Det är massor med tid kvar. Men nästa gång man tittar upp – blinkar microklockan ketchuprött. Och snart står man mitt i fläktljudet med en skrikande ettåring på armen och snabbvänder falukorv i en stekpanna samtidigt som pastavattnet kokar över och man har inte dukat och inte satt på diskmaskinen och svetten rinner och en droppe faller ned och ändrar inställningen på induktionshällen så att allting stängs av och man måste luta sig ner snett med kroppen och trycka på keramiken och då är det nära att man doppar ettåringens fot i kokande vatten som om det var en färsk ravioli. Och man finner sig plötsligt stå och skrika – i presens – till sin fru: ”Va? Vad jag gör? Jag lagar korv och pasta! Pastavattnet kokar! Jag ska hälla i pasta! Men, jag kan inte se någon pasta. Jag måste glömt köpa pasta älskling. Pastan är slut! Så det blir bulgur. Ok? Det blir bulgur istället älskling!”
Och någonstans i stekoset och kokbruset och fläktsurret hör man:

”Tyvärr Erik. Det är du som lämnar oss ikväll.”

Middagsproblem

Det är inte lätt med middagsbjudningar nu för tiden. Det räcker att någon nyser.

”Vad sa du? Flyktingkris? Är du för eller emot?”

Man tvingas bryta upp redan innan cevichen är serverad…
Så det är lätt att det tassas runt risotton, man pratar jobb och familj, hur semestern ser ut i år, och tappar samtalet fart kan man ta barnen till hjälp, säga något om utvecklingsfaser.

”Jo, Junior har slutat med förmiddagsvilan nu. Det är därför han ligger och sover i chipsskålen.”

Att bjuda på middag innebär ett stort ansvar. Folk är vegetarianer eller gravida, och ibland både och. Det är allergier och överkänslighet, och folk är antingen intoleranta mot gluten och laktos, eller intoleranta mot laktos- och glutenintoleranta. Det är mycket att fundera på. Vem äter vad? Vad dricker hen? Hur äter egentligen han?

”Hur är det med Maria nu för tiden? Är hon vegan?”
”Nej, hon äter kött, men inte rött, och inga baljväxter.”
”Jaha, är de dåliga för miljön eller?”
”Nej, hon blir bara så dålig i magen då.”

Det sista man vill är att vara en dålig värd, en okänslig tölp som inte ens kommer ihåg vilket skaldjur eller nöt som riskerar att ta livet av ens närmsta vänner. Man har nog som det är att komma ihåg egna barnens åldrar, för att då inte tala om vänners barn, hur många de är, hur gamla, i vilken månad någon är gravid i.

”Grattis till barnet!!”
”Ehh, skulle du kunna ta bort handen från min mage?”
”Men jag hörde ju något om syskon?”
”Ja, vi fick tvillingar sist, visste du inte det. De leker förresten med din vinylsamling där borta.”

Och ibland är det liksom för sent att fråga vad ens bästa vän jobbar som. Var det civilekonom eller civilingenjör? Systemtekniker? Teknisk systemvetare?

”Hur är det som PV då?”
”Du menar HR? Nej, jag håller på med min AT.”
”Och sen blir du ST?”
”Nja, tillslut blir jag i alla fall PT”
”Privattränare?”
”Privattandläkare. Finns det mer vin?”

Men middagsproblemen börjar redan veckor innan middagen startar. SMS skickas, datum bokas, kalendrar synkas. Den som uppfunnit en app för det där hade både blivit stormrik, och fixat mångfaldiga middagsinbjudningsproblem:

”Jag är ledsen, men vi kan inte nästa lördag.”
”Jodå, det kan ni visst, jag kollade dinner-appen, och ni är lediga då!”

Och kanske kan det ge en lösning på den svåraste frågan av alla. För vem ska man bjuda? Och tillsammans med vem? I tider av starka politiska vindar blir sällskapets form allt viktigare. Man måste stalka folk man inte ens är vän med på Facebook för att skapa sig en tydlig bild.

”Du, den där Emma som Viktor är ihop med, hon gillar hundar, funkar det?”
”Nja, tveksamt. Karl-Åkes fru lämnade ju honom för en rottweiler.”

Men planerar man noga och styr diskussionsämnena rätt, så kan det ändå gå vägen.

”Carlo, han hatskriver tydligen på Avpixlat. Och Nadja är marxist-leninist. Det går väl aldrig ihop?”
”Jodå, båda hatar ju EU.”

Det är en svår balansgång. Det finns många ömma tår. Det gäller att inte trampa snett.

”Inte Ahran, han skämtar alltid om handikappade.”
”Ja, vadådå, du brukar ju kalla mig efterbliven?”

Att vara middagsvärd är en enda stor anspänning. Ett enda felsteg och man är dömd till att fejka trasig ugn. Ibland misslyckas man och middagsbordet förvandlas till ett moralteoretiskt slagfält.

”Det är vår PLIKT att ta emot alla världens flyktingar!”
”Vi ska hjälpa de på PLATS. Då kan vi rädda så många fler!”

Medan marinerad portabellosvamp och rödingfiléer flyger över värmeljusen zoomar man ut och önskade att man läst fler viktiga engelska tabloider. Att man hade stenkoll på budgetar och politisk spelteori. Att man var en som verkligen vet hur verkligheten ligger till.
Plötsligt får man för sig något och kastar sig in i situationen.

”Ja, judarna styr fan allt här i världen!”

Och det blir sådär tyst, som när någon sagt att de vill skilja sig. Och någon tittar på en på precis samma sätt. Och när man inte tror att situationen kunde bli värre.

”Men är det här sojabönor? Ni vet väl att det är en baljväxt!?”

Tillslut infaller sig åtminstone lugnet även för den mest utsatte middagsinbjudaren. Och när gästerna är tillbaka från toaletten, dricker kaffe under lugn konversation om musik i soffan, och man druckit några glas vin för mycket, så smyger det till och med fram en bestämd åsikt.

”Vadå att Håkan Hellström inte kan sjunga! HAN SJUNGER JU MED KÄNSLA!!!”

Då är det bra att någon gäspar, och säger att det är dags att tänka på refrängen. Och när ni kramas hejdå försöker man förklara det där skämtet igen. Men det går sådär, och det visste man ju inte att Nadjas mormor överlevde förintelsen. Och när man släckt sovrumslampan tänker man att man aldrig mer ska ha en middag någonsin i hela ens liv. Det passar ändå inte så bra nu, när Junior är inne i en jobbig utvecklingsfas.

En helt vanlig morgon

Någon vaknar först. En drar upp en annan. Alla ska kissa samtidigt. Man trillar ned i köket. Siffrorna på mikron lyser som varningslampor. Det är mörkt ute. I huset på andra sidan gården är det nedsläckt. De har inga barn, inga jobb, kan sova i timmar, säkert hela veckan. Åka till Paris när de vill. Gå på stan. Spontant. Äta middag – efter att klockan är sex på kvällen.

Vad vill ni ha till frukost? Inga svar. Blaze och monstermaskinerna räddar nån i knipa. Eller är det Byggare Bob? Supertrion? Gud vad de hjälper folk. Våra barn indoktrineras i att ta hand om varandra. Ta hand om världen. Ta hand om sina urladdade surfplattor.

Då gör jag gröt? frågar man, men ingen reaktion, så man bara gör nåt, ställer fram, nåt måste de ju äta. En monstermaskin brummar, ett barn byter kanal, två barn skriker. Inga bråk! skriker man tillbaka, som en skådespelare, man gör sin roll, säger sin inövade replik. Man häller upp kaffe, äter vad som finns, ett knäckebröd, ett digestivekex, en torr limpskalk från igår.

Jag vill inte ha russin i gröten! skriker nån, först ett barn, sen en vuxen, det är en själv, man härmas, skriker samma sak, vill göra en poäng. Tänk om jag skulle hålla på så där? säger man, ännu en inövad replik, en falsk fras, för det gör man ju hela tiden, man väljer fel, tar dåliga beslut, ångrar sig. Köper konstiga kaffesorter, väljer fel pizza, filmer, tv-serier, alla nätinköp, de alldeles för billiga – och dessutom för små – skorna i ny stil.

Man dricker kaffe, tinar upp, vaknar till liv. Barnen är söta, man tar en bild, lägger huvudet på sned. Pappa, du glömmer väl inte… Nejdå, man glömmer inte, man tänker på allt, kollar kalendern, packar jympapåse, hämtar frukt. Kläder ska på, strumpor, byxor, kalsonger, trosor. Inte Blixten McQueen, inte Frost, jo Frost, men inte Elsa, Anna, nej inte Anna, jag vill ha Olof.

Vi har inte Olof.

Man kammar och borstar hår, hämtar klämmor, flätar, gör tofsar. Blir du förälder blir du frisör, utan gesällbrev, med med teckningar och kalasinbjudningar. Men man ska inte klaga, har man rätt kön och kan fläta ihop en halvkammad tofs är man årets pappa i flera veckor.

Kom igen nu, snabba på! Man hejar på som en överambitiös jympalärare. Ett barn leker, barn leker alltid när tiden är knapp, när den nästan runnit ut, när det bara är en minut kvar, till tandborstning, påklädning, väskpackning. Man andas fortare, börjar bli varm i sin kofta i ull, man ska aldrig klä på sig innan barnen, det vet man, så man andas ännu fortare, blir ännu lite varmare, man räknar till tio, men det blir fem för man har för lite tid, man räknar till fem, man vet att man inte ska höja rösten, inte skrika, inte bli en dålig förebild för sina barn, det vet alla experter, så säger alla som läst Jesper Juul. Innerst inne hatar alla barnföräldrar Jesper Juul.

Man blir Hitler. Man måste bli Hitler. Att inte bli Hitler är lika med barn utan kläder. Och barn utan kläder kan inte gå på dagis, och barn som inte går på dagis är lika med – ja, det är värre än tortyr. Så man blir Hitler, kinderna brinner, man pekar med hela handen, med bestämd röst, men den spricker, den spricker så man hör sig själv – en plötslig förvåning, förtvivlan – låter jag så här, så här låter en förstörd människa. Men det är också bra, man lär sig något, därför dömer man inte andra, man vet att folk vill väl, att de bara inte kan, människan säger att de kan, de tror att de kan, men när de själva står där mitt i hallgrusen så kan de inte ens klä på ett barn utan att falla isär.

Pappa, glöm nu inte! Vad? En vante har gömt sig under en stol. Man packar väskan, trycker ned vantar, mössa, överdragsbyxor, underdragsbyxor, tröjor, jackor, en lerig men torr strumpa. Man kommer ut, iväg, man har tänkt på allt, nycklar, husnycklar, bilnycklar, plånbok, mobil, halsduk, väska, barnens väskor.

Nej det är min tur! Barnen bråkar om knappar, hissknappar, bilnyckelknappar, man ska trycka, trycka först, trycka på samma knapp, annars är livet förstört, man slänger sig på marken, på golvet, på trottoarer. Men nu blir man Juul igen. För det är en känsla man förstår, man vill själv slänga sig på golvet. Man har bara för mycket i händerna.

Man kommer fram, lämnar av, här var så god, ta de bara, det är mina barn, mina genetiska avkomlingar, är de till problem så skyll på mig.

Pappa, har du inte glömt något? Va? Vad är det nu? Glömt vad, nåt i bilen, åh nej, säkert något hemma, hela morgonen i repris genom huvudet, kläder, mat, barn, tider, vad är det, vad har vi glömt, är det något viktigt?

En kram!

En kram.

Man kramar. Man säger hejdå. Vinkar. Man lämnar, lite lättare, friare. Det är bara något som känns i magen, något hårt. Det är nog knäckebrödet och limpskalken.