En helt vanlig morgon

Någon vaknar först. En drar upp en annan. Alla ska kissa samtidigt. Man trillar ned i köket. Siffrorna på mikron lyser som varningslampor. Det är mörkt ute. I huset på andra sidan gården är det nedsläckt. De har inga barn, inga jobb, kan sova i timmar, säkert hela veckan. Åka till Paris när de vill. Gå på stan. Spontant. Äta middag – efter att klockan är sex på kvällen.

Vad vill ni ha till frukost? Inga svar. Blaze och monstermaskinerna räddar nån i knipa. Eller är det Byggare Bob? Supertrion? Gud vad de hjälper folk. Våra barn indoktrineras i att ta hand om varandra. Ta hand om världen. Ta hand om sina urladdade surfplattor.

Då gör jag gröt? frågar man, men ingen reaktion, så man bara gör nåt, ställer fram, nåt måste de ju äta. En monstermaskin brummar, ett barn byter kanal, två barn skriker. Inga bråk! skriker man tillbaka, som en skådespelare, man gör sin roll, säger sin inövade replik. Man häller upp kaffe, äter vad som finns, ett knäckebröd, ett digestivekex, en torr limpskalk från igår.

Jag vill inte ha russin i gröten! skriker nån, först ett barn, sen en vuxen, det är en själv, man härmas, skriker samma sak, vill göra en poäng. Tänk om jag skulle hålla på så där? säger man, ännu en inövad replik, en falsk fras, för det gör man ju hela tiden, man väljer fel, tar dåliga beslut, ångrar sig. Köper konstiga kaffesorter, väljer fel pizza, filmer, tv-serier, alla nätinköp, de alldeles för billiga – och dessutom för små – skorna i ny stil.

Man dricker kaffe, tinar upp, vaknar till liv. Barnen är söta, man tar en bild, lägger huvudet på sned. Pappa, du glömmer väl inte… Nejdå, man glömmer inte, man tänker på allt, kollar kalendern, packar jympapåse, hämtar frukt. Kläder ska på, strumpor, byxor, kalsonger, trosor. Inte Blixten McQueen, inte Frost, jo Frost, men inte Elsa, Anna, nej inte Anna, jag vill ha Olof.

Vi har inte Olof.

Man kammar och borstar hår, hämtar klämmor, flätar, gör tofsar. Blir du förälder blir du frisör, utan gesällbrev, med med teckningar och kalasinbjudningar. Men man ska inte klaga, har man rätt kön och kan fläta ihop en halvkammad tofs är man årets pappa i flera veckor.

Kom igen nu, snabba på! Man hejar på som en överambitiös jympalärare. Ett barn leker, barn leker alltid när tiden är knapp, när den nästan runnit ut, när det bara är en minut kvar, till tandborstning, påklädning, väskpackning. Man andas fortare, börjar bli varm i sin kofta i ull, man ska aldrig klä på sig innan barnen, det vet man, så man andas ännu fortare, blir ännu lite varmare, man räknar till tio, men det blir fem för man har för lite tid, man räknar till fem, man vet att man inte ska höja rösten, inte skrika, inte bli en dålig förebild för sina barn, det vet alla experter, så säger alla som läst Jesper Juul. Innerst inne hatar alla barnföräldrar Jesper Juul.

Man blir Hitler. Man måste bli Hitler. Att inte bli Hitler är lika med barn utan kläder. Och barn utan kläder kan inte gå på dagis, och barn som inte går på dagis är lika med – ja, det är värre än tortyr. Så man blir Hitler, kinderna brinner, man pekar med hela handen, med bestämd röst, men den spricker, den spricker så man hör sig själv – en plötslig förvåning, förtvivlan – låter jag så här, så här låter en förstörd människa. Men det är också bra, man lär sig något, därför dömer man inte andra, man vet att folk vill väl, att de bara inte kan, människan säger att de kan, de tror att de kan, men när de själva står där mitt i hallgrusen så kan de inte ens klä på ett barn utan att falla isär.

Pappa, glöm nu inte! Vad? En vante har gömt sig under en stol. Man packar väskan, trycker ned vantar, mössa, överdragsbyxor, underdragsbyxor, tröjor, jackor, en lerig men torr strumpa. Man kommer ut, iväg, man har tänkt på allt, nycklar, husnycklar, bilnycklar, plånbok, mobil, halsduk, väska, barnens väskor.

Nej det är min tur! Barnen bråkar om knappar, hissknappar, bilnyckelknappar, man ska trycka, trycka först, trycka på samma knapp, annars är livet förstört, man slänger sig på marken, på golvet, på trottoarer. Men nu blir man Juul igen. För det är en känsla man förstår, man vill själv slänga sig på golvet. Man har bara för mycket i händerna.

Man kommer fram, lämnar av, här var så god, ta de bara, det är mina barn, mina genetiska avkomlingar, är de till problem så skyll på mig.

Pappa, har du inte glömt något? Va? Vad är det nu? Glömt vad, nåt i bilen, åh nej, säkert något hemma, hela morgonen i repris genom huvudet, kläder, mat, barn, tider, vad är det, vad har vi glömt, är det något viktigt?

En kram!

En kram.

Man kramar. Man säger hejdå. Vinkar. Man lämnar, lite lättare, friare. Det är bara något som känns i magen, något hårt. Det är nog knäckebrödet och limpskalken.

Söker jobb

violinpedagog

Hej!

Jag heter Erik och söker jobbet som Violin- och Suzukipedagog. Jag är inte behörig lärare, men tjänsten låter spännande, och det råder ju en stor lärarbrist.

Jag är 36 år och har ett stort, eller medelstort – åtminstone ett litet – musikintresse. Redan som ung spelade jag blockflöjt. Vår lärare hette Adam och han hade kommit på ett notsystem för blockflöjt som var känt över hela världen. När vi satt i klassrummet efter skolan och spelade var sin melodi på det salivblöta träinstrumentet, så kändes det som att vi var en del av en stor rörelse.

Blockflöjtsblåsandet tog mig ändå in till Malmö kommunala musikskolas korridorer. En kväll fick man åka dit, gå mellan de olika rummen, titta och känna på alla instrumenten. Jag minns att trumrummet var upptaget, och att cellon var häftig. Eller om det var kontrabas, jag kommer inte riktigt ihåg.

Är förresten violin och fiol samma sak? Föreligger det en storleksskillnad? Om man spelar violin är man då violinist? Om man spelar fiol då? Äh, jag får lära mig det där innan jag börjar tjänsten, om jag nu får den, men det kanske finns en chans, med tanke på lärarbristen?

Min musikkarriär fick sig alltså en törn där efter blockflöjtsspelandet. Men ett par år senare hände något. Mina föräldrar fick ta över ett gammalt piano från min mors kollega. Jag gissar att det helt enkelt inte fick plats, eller så spelade hennes man väldigt högt och hårt sent på kvällarna. Hur som helst stod det plötsligt i vårt vardagsrum, som om det aldrig gjort något annat – det brukar ju vara så med pianon. Och varje onsdagskväll fick jag och min bror snällt åka upp till en pianolärarinna vid Davidshallstorg och plinka våra läxor. Men hon var snäll. Man fick välja låtar själv och jag valde Imagine av John Lennon och Tuesday afternoon av Eggstone. Hur gick det för Eggstone egentligen? Inte så bra? Men inte sämre än med John Lennon väl?

Som ni kan se har jag humor. Och självdistans. Väldigt mycket självdistans. Ibland undrar jag till och med om jag är jag. Men jag kan ju inte vara någon annan? Hur skulle det se ut? Då hade jag ju inte varit jag?

Sådana frågor kan hålla mig uppe på nätterna. Då sätter jag på någon musik eller plinkar på min gitarr. Jag tror att livets mysterium gömmer sig i musiken. Ibland visar det sig. När jag spelar gitarr händer det sällan, mer än i ostämda Tom Petty-låtar och ömma fingertoppar. Det kanske är vad det är, när allt kommer omkring?

Så, jag är alltså mer en oerfaren gitarrspelare än erfaren violinist. Men strängar som strängar? Vad kostar förresten en violin? Är den inte väldigt dyr? Stravidarius. Heter det inte så? Stradivarius? I Kalle Anka var en sådan ofta stulen och Musse Pigg var detektiv och skulle hitta den försvunna Stravidariusen eller Stradivariusen. Det gjorde han. Han löste de flesta fallen Musse Pigg.

Tillhandahåller ni violiner på skolan? Får man låna en? Vad händer om man lägger den i hallen och råkar kliva på den av misstag. Det mysteriet hade Musse Pigg löst! Det var en bara en stressad familjefar som skulle slänga sopor.

Suzuki vet jag inte så mycket om. Är inte det ett bilmärke? Jag kan lära mig det om det behövs! Jag är öppen för det mesta. Har ni kurator? Vaktmästare? Det kryllar säkert av vaktmästare. Lärare verkar det värre med. Bristen är stor.

Ni behöver inte höra av er. Jag kommer in på måndag.

Vänliga hälsningar

Erik Aunér

Memory

Ska vi spela Memory, frågade min dotter och jag sa självklart och vi tog ett med motiv från Frost. Jag började och vände upp en bild med Elsa, och en med Elsa och Anna tillsammans. Sen vände min dotter upp Olof med blå bakgrund och en med Kristoffer som spelade luta. Jag provade andra kanten och fick upp en med Kristoffer och Anna som dansade, och en med Olof splittrad i bitar, det såg jättekonstigt ut. Min dotter vände upp Kristoffer som spelade luta, och högg snabbt på den andra bilden som jag just haft uppe. Ha! sa hon och la nöjt ihop paret med två Kristoffer som spelade luta i en hög framför sig med motivet upp. Nu var det hennes tur igen och hon vände två Elsa-bilder, men de hörde inte ihop, bakgrunden var annorlunda. Jag försökte tänka till, men hade liksom inget att gå på och tog två bilder på chans, en Anna med flätorna fram längs halsen, och så en Olof, men det var inte samma som innan, på denna var han hel. Min dotter vände upp två bilder men det gick så snabbt, jag hann bara skymta en bit av Elsa på ena men såg inte den andra alls. Jag tänkte först säga något, men ändrade mig, och tog två nya bilder, en Olof men med en annan bakgrund och en med Anna och Elsa tillsammans. Amen, sa min dotter, och vände snabbt samma Anna och Elsa-bild två gånger, som om det var jättedåligt gjort av mig. Hon fortsatte vända upp bilder och tog flera par efter varandra. När det blev min tur vände jag upp en med Elsa och en med Kristoffer och renen, jag kom inte ihåg vad han hette, och det spelade ingen roll, men störde mig ändå. Jag sneglade på min dotters hög samtidigt som hon tog upp ett nytt par med Olof på, med rätt bakgrund och skrattade och sa: Jag ser nästan igenom bilderna! När det var min tur visste jag varken ut eller in, jag vände upp bilder på måfå, helt utan strategi, som om det var en strategi i sig, men det funkade inte, jag vände upp samma bilder som förut på platser jag inte trodde jag vänt. Det gick några omgångar. Min dotter hade nästan rensat bordet förutom fyra bilder, när hon plötsligt missade. Din tur pappa, sa hon. Jag samlade tankarna och vände upp en bild av Elsa och Kristoffer med sin gråröda kortärmade jacka. Nu fanns det bara tre bilder kvar. Jag hade redan förlorat, men tog jag rätt nu var det ju ett par gratis. Då skulle jag sammanlagt ha tre par, det hade inte varit bra, men bättre än ett åtminstone. Jag tittade på de tre bilderna, men kunde inte bestämma mig. Tillslut valde jag den längst bort, jag visste inte om jag vänt på den tidigare, det var mycket möjligt. Jag flippade över kortet och det var Elsa och Kristoffer med sin gråröda kortärmade jacka. Bra pappa! sa min dotter och jag vände över de sista korten, två stycken med Olof som ler brett splittrad i tre bitar. Nu räknar vi, sa min dotter. Jag visste att jag hade tre par men räknade ändå. Min dotter hade tjugoen. Grattis! sa jag och la ner korten i lådan igen. Ska vi göra något annat? frågade min dotter, och jag sa gärna, men att jag först skulle sätta på lite kaffe.

Handla snabbt

Du ska bara in och handla, det går snabbt. Du har egna kassar med, myntet till vagnen, du rullar på, scannar varor, lägger ned i farten. Det är en konst att handla snabbt, vissa kan det, andra inte. Det gäller att inte stanna upp, aldrig stå still, inte låta några rabatterbjudande sinka din plan. Du håller blicken långt fram, scannar av hyllor, planerar din väg, inköpslistan i huvudet, varorna som ett mantra: ägg, bröd, välling, tacoschips, ägg, bröd, välling, tacoschips. Mjölk behöver du inte komma ihåg, mjölk kastar man ned utan tanke, man kan aldrig ha för mycket mjölk, barn badar i mjölk, till flingor, till gröten, till maten. Till din kaffe latte.
Ägg, bröd, välling, tacoschips. Ägg, bröd, välling, tacoschips. Och vad var det nu? Nåt du tänkte på i morse, när du stod och diskade i köket, något ni absolut behövde, som bara måste köpas in, för annars kommer du komma på det i hallen hemma sen och bara, ah, just det, och tvingas åka tillbaka sen när barnen har somnat.
Kaffe! Kaffe var det ju! Hur kunde du glömma det? Hur kan affären inte fronta bättre med kaffepaketen, hej, hallå, småbarnsföräldrar behöver faktiskt sitt koffein. De borde ha en egen gång i affären. En snitslad bana. Personalen kunde stå vid sidan och kasta i varor: mjölk, blöjor, våtservetter, kaffe. Mjölk, blöjor, våtservetter, kaffe. Och tacoschips. Och choklad. Det borde ligga choklad i blöjpaketen. Vad sysslar produktutvecklare med? Har de inga barn? Lever de vanliga liv?
Du kör på med vagnen nu, det gäller att behålla momentum, inte tappa tempo. Du skymtar nån du känner igen, men det här ingen tebjudning, ingen klassåterträff, det är handling och ibland ska handling gå fort.
Och fort går det. Mjölkdisken är förbi, osten, brödhyllorna. Frysdisken är inte lönt, du skrattar åt frysdisken, frysen hemma är ändå full. Och kryddor behövs inte. Barn äter inte kryddor. Det är för stora risker. Barn kan tuppa av efter en måltid med för mycket gurkmeja. Ingen chilipeppar, ingen curry, ingen paprika (stark). Och inget salt. Självklart. Man ger inte salt till barn. Det finns föräldrar som blandat ihop socker och salt. Som försvunnit spårlöst på BVC.
Vagnen rullar på bra, snabbt och smidigt. Delikatessdisken i ögonvrån, dit ska du inte, tänk inte ens tanken. Usain Bolt stannar inte till för att dricka saft. Charlotte Kalla hoppar inte av spåret för att fylla en påse naturgodis. Det säger sig själv. Man stannar inte vid delikatessen.
Då ringer det.
”Svara aldrig i affären”. Vilken filosof sa sa? Vilken expert på livet? Varför pratar inte politiker om det här? Media? I skolan lärde ingen ut vikten av att inte svara i telefon i mataffären.
”Hej! Var är du? Vad bra, kan du handla parmaskinka?”
Delikatessen, en grumlig bild i periferin, en härlig plats, men en fantasi. En hägring. Det är som incheckningsdisken till helvetet, och du är tvingad att stanna upp, ta en kundlapp, och vänta. Vänta. Och vänta. Bara för att: Jaha, vad får det lov att vara? Skinka? Vilken sort? Hur många gram?
Och du hör dig själv:
”Parma. 200 gram. I tunna skivor tack.”
I delikatessen står tiden still. Salamin hänger tung bakom disken. Mögliga ostar från världens hörn pöser ut sig. Trötta hängmörade biffar på stora köttiga krokar. Personal i kockhattar rör sig stillsamt i en mardröm fylld av revbensspjäll och konstiga röror. Ett gäng övergrillade kycklingar grinar illa mot dig. Du torkar dig i pannan.
”Får det lov att vara ngt mer?”
Nej, det får det inte, tänker du.
”Ta en bit Saint Agur”, säger du. Munnen går av sig själv, smaskar på ett smakprov parmesan.
Men det gör inget, det är lika bra, du har ändå gett upp. Du lämnar delikatessen som en annan. Som en tillknycklad redbull-burk. Med parmesanost i.
Vagnen rullar långsamt nu. Du spanar in rabatter i frysdisken. Du hänger vid nya amerikanska hyllan. Du jämför pastasorter, majonäspriser, ekologiska fonder. Du räknar arken på hushållspapperna. Du provar en ny barbecuesås, som verkar jättegod, men den är inte ens ny – det är bara en annan förpackning. Du tittar drömmande på det asiatiska. Kanske vietnamesiskt nån dag? Koreanskt är väl hett nu? Japanskt? Sushi? Du har länge tänkt på att göra egen sushi.
Men det får bli en annan gång. För nu ropas det i högtalaren. Affären stänger snart. Du måste rappa på, så det inte blir som sist, när du inte kunde välja chips, och vakten fick eskortera dig ut.

På något sätt kommer du till kassan, du vet inte hur, det är mindre du som kör vagnen än vagnen som kör dig. Då ser du köerna. Långa köer ringlar sig mellan godishyllorna.
Men då slår det dig. Att nu. Nu är det ju så. Att du behöver inte köa. För du självscannar! Ha! Du som var på väg att ge upp. Men du kan ju det här. Du vet hur man handlar snabbt. Du sträcker på dig. Vagnen svävar fram. Du smiter smidigt förbi kön, du ler medlidsamt mot en äldre dam. Ditt gamla du är tillbaks, orörbar, en som rycker till sig mintchoklad i farten, och skjuter avslappnat på streckkoden, liksom lite snett.
Du rullar till kassan, ställer scannern på plats. Drar du ditt kort. Knappar dig fram.
Avstämning.

Jaha. Jaja. Äh. Det gör inget. Det var ändå redan kört. Undermedvetet visste du hela tiden. Det är inte lätt att handla snabbt, det är en svår konst, vissa har det, andra inte. Du ler mot kassörskan, det är inte hennes fel, skjut inte budbäraren. Du lägger på dina varor, packar om, packar ned. En vakt ser på sin klocka. Du rullar ut genom skjutdörrarna. Ut i vintermörkret. Du ler överseende mot Faktum-killen. Han har det dåligt, visst har han det dåligt, du är ledsen för det. Men du kan tyvärr inte se honom bakom dubbla vällingpaket och balen med hushållspapper.

Intryck

Jag åkte till Danmark. Faktiskt inte Köpenhamn. Istället runt huvudstaden, E47:an mot Helsingör till Charlottenlund, Ordrupgaard. En utställning med Claude Monet.

Vem är det? Vem? Claude Monet? Han målade solen och månen. Kom, så får du se!

sjöng jag i bilen på väg över bron. För solen vinterstrålade och havet blänkte som hav gör när solen lyser på det, och när man är på uppe på bron och lämnar Malmö bakom sig och är på väg mot Köpenhamn, då är man liksom undermedvetet – så är det om man så bara ska på Tivoli med barnen – på väg mot kontinenten.

Körningen gick bra. Och museet låg vackert i dansk grönska. Jag parkerade i en lövhög. Då såg jag kön. Inte pluralformen, utan singular, bestämd form. Många ville se Monet. Varenda dansk över sextio år ville se Monet. Alla hade grått hår. Också jag. Jag såg det i spegeln på unisextoaletten. Blev man äldre av att åka till Danmark? Eller var det något med speglarna här? tänkte jag och lämnade mitt eget självporträtt, mina intryck av mig själv för den riktiga impressionismen.

Utställningen var bra. 4 av 5. Bra jobbat Claude! Det var hus och natur som speglades i vatten. Båtar och klippor som speglades i vatten. Gigantiska halmbalar och pilträd som speglades i vatten. Broar som speglades i vatten. Många, många broar. Delvis samma bro faktiskt. Fyrtio gånger målade han Waterloo Bridge i London. Från ett hotellrum. Monet satt alltså på ett hotellrum i London och tittade ut över Waterloo Bridge och ryckte han till sig en canvas från de massvis av tavlor han hade beroende på väder och ljus. Jag tänker att han satt där som en kirurg och ropade efter sina verktyg: Pensel! Tjock! Smal! Och sen de olika väderförhållanden: Regn! Sol! Halvklart!

Monet älskade den där bron och London. Det hade med tåg att göra, stod det på danska, och tittade man närmre så såg man nog ett tåg på alla målningar, liksom lite dolt, en antydan till rök och lok och vagnar, och med fabrikerna i bakgrunden kunde man verkligen känna den grå och smutsiga industrialiseringen där på slutet av 1800-talet som lade grunden till de arbetarklass-uppfödda engelska fotbollsfan som dricker sju-åtta pints innan match.

Men tåg är tåg. Och tog – är inte tåg. Tog är dimma.

Vad Monet älskade mest av allt med London. Det var dimman. Andra skulle säga Notting Hill eller Harrods eller Madame Tussauds. Eller ölen då – särskilt nu efter Brexit och landet snart förfaller i depression, men inte än, och nu har ju pundet sjunkit och ölen har blivit billigare.

Men dimman?

På en av bro-tavlorna syns solen genom dimman. Orange. Som en bandyboll. Det är mörkt. Bron syns knappt. Bara det brandgula ljuset speglas i havet.

Jag tänkte på en kväll för ett år sedan, vi bodde på Ön i Limhamn då och jag var ute och gick längst vattnet på kvällen. Det var mörkt. Så plötsligt såg jag att det skimrande i havet. Det var ju inte solen, det var ju kväll och mörkt, men månen då? Det var bara det att jag inte såg den. Jag tittade överallt. Himlen var helt mörk. Det var ju konstigt ändå, tänkte jag, och antog att månen ändå var där någonstans, bakom ett moln kanske, att jag bara inte kunde se den.

Monets bro-tavlor var i alla fall fina. Jag hade kunnat tänka mig en sån hängandes hemma. Om folk frågat var den kom ifrån hade jag mumlat något om att den nog var dansk, kanske från Ilva jag minns inte riktigt, vad vill ni ha att dricka förresten?

Samtidigt som jag tänkte dessa kupp-planer klev en vakt fram och såg bistert på mig. Vad ville han? Läste de tankar här på Ordrupgaard? Han pekade på mig och sa något danskt till min kofta. Tydligen hängde den för klistermärket som visade att man betalat inträde.

Jag gick vidare i utställningen. Han tyckte om näckrosor också, Monet, minst lika mycket som broar och dimma. Tur var väl det, för hans stora trädgård var full av näckrosor. Många, många näckros-tavlor målade han. Tvåhundrafemtio stycken faktiskt. Det är många tavlor det. Jag har inte målat en enda tavla. Jag ritade av Kalle Anka i en period när jag var liten. Jag la pappret över så strecken syntes igenom och så kopierade jag. Jag minns den som väldigt bra. Hade jag gjort den tvåhundrafemtio gånger, tja, då undrar jag om det inte blivit något av det där. Nu för tiden kan jag måla en hund, och dottern säger att det är en vacker häst. Det är inte så viktigt, man får väl måla vad man vill, det gör inget om det inte blir så bra.

Monets näckrosor, eller ”åkander”, som de heter på danska blev bra och är vackra. Men också – för i slutet av livet drabbas han av grå starr – förvridna. Nu målade han näckrosor och pilträd på ett annat sätt. Men vad var intryck och vad var uttryck? Var det impressionism som gick mot expressionism? Frågade någon Monet? Fick den personen en pensel i ögat?

Jag tänkte på det som en grimas framför spegeln. För sådana gjorde jag ett flertal gånger på vägen hem. I Sverige skyltar man längs vägarna, avfarter och påfarter har tydliga numreringar, det skyltas till McDonalds, varenda liten gårdsförsäljning skyltas det till. I Danmark skyltar man inte ens till motorvägen. Åtminstone inte om man råkar köra fel. Det är som att de straffar en, kör man fel måste man hamna mitt inne i Köpenhamns rusningstrafik – och du kan glömma hjälp att ta dig ut igen. Jag började undra om det är något dansk miljöparti som styr staden och vill göra dålig reklam för biltrafik.

Jag provade ett par expressionistiska miner i backspegeln och svor på danska.

Men till slut. Glyptoteket, Tivoli – saker man känner igen. Jag körde nästan över en dansk cyklist och var snart, eller en timme senare, på väg ut från Köpenhamn, på väg över bron igen, först ned i tunneln, sen hem mot Malmö. Solen lyste fortfarande, men lägre och bakom mig. Brobizzen bippade, en polisman tittade på mitt ID-kort. Han nickade, bilden såg ut att stämma överens med verkligheten. Jag sa inte emot. När jag körde iväg hemåt sneglade jag mot baksätet. Det låg tyvärr ingen tavla där listigt övertäckt av en filt. Dock en affisch med näckrosor på, som jag vackert hade betalat för i shoppen.

Råd & Rön

Jag gillar Råd & Rön. Ibland signar jag upp mig, får tre nummer för 59 kronor.

Strykjärn, bilbarnstolar, myggsalvor

Det är en seriös tidning. Allvarlig och nykter, alltså torr och tråkig.

Värmepumpar, vattenkokare, bänkdiskmaskiner

Och neutral såklart. Den som föreslagit att ta in reklam hade blivit utburen från redaktionen i tjära och kravmärkta fjädrar.

Batterier, sovsäckar, russin

Visst, ibland undrar man om de driver med en. Det finns intresse för allt. Ingenting är tillräckligt obskyrt.

Grensågar, tvättservetter, actionkameror

Och oftast hänger det inte alls ihop. Som om tre olika facktidningar råkat hamna på samma kontorsvåning och blandat ihop sina underlag.

Pannlampor, värmeljus, vinterdäck

Och inget av testen lockar egentligen, man undrar mest hur de fått tag i allting. Köper de in fjorton frysar bara sådär? Trettiotvå led-skärmar? De lär ju klia sig i huvudet på Mediamarkt när Råd & Rön-lastbilen rullar iväg.

Bildskärmar, surfplattor, kombikylskåp

Hur går det egentligen ihop? Hur många prenumeranter kan de ha? Kör de en maffiaverksamhet vid sidan av: ”ge oss bluetooth-högtalaren gratis, annars får den en tvåa i designbetyg!”

Underställ, badhanddukar, fiskmat

Man undrar vad det blivit om de granskat sig själva?

Mäklare, golvläggare, konsumenthjälp

Misstänkt jäv när Råd & Rön får både Bästa köp och Mest prisvärt. Det varnas starkt för att googla. Sämsta köp: Plus – en timme om äldre människors kamp mot försäkringsbolag.

Torkskåp, vandringskängor, barnsolkräm

Kritiken hade kommit som en prenumeration på posten. Man hade tvingats till ett specialnummer och sätta sig själva på svarta listan. Dålig stämning på redaktionen. Interna bråk. Plötsligt blev man tvungna att göra något nytt. Föryngra sig. Gå mer i takt med tiden:

Dokusåpor, opiater, sexhjälpmedel

Men då hade pensionärerna lämnat skeppet. Och såna som jag slutat nappa på Tidningskungens prenumerationer. Med tom kassa hade det blivit konstiga repriser:

Bakmaskiner, hårsprej, vattensängar

Och nu fanns ingen målgrupp alls kvar. Råd & Röns själ var försvunnen. Allting hade slutat i konkurs.

Men i en mörk städskrubb sliter en arg och uppriven journalist desperat för ett sista nummer.

Yrken, trossamfund, politiska ideologier

I en vildsint krönika slås det fast att tron på Gud aldrig kan ersätta den riktiga kvalitetsprodukten. Ett förvirrat test ger kapitalismen både sämst betyg och bästa köp. Frilansjournalistik hamnar på svarta listan.

Röd & Rån blir titeln på det sista numret och det blir en seriös konsumenttidnings slutliga avsked.

Om Malmö FF

Vi måste prata om att Malmö FF vinner SM-guld i fotboll för 19:e gången. Det är givetvis roligt att ett lag får vinna, att truppen får fira, spelarna ha en sån där hård guldhatt på huvudet. Men samtidigt som Erdal Rakip badar naken på Lilla torg så är det något som inte känns bra. Det känns inte riktigt rätt inombords.

Någonting skaver.

”The times a-changing”, sjöng Bob Dylan. Men det gör det inte. Det är alltid samma lag, från samma stad. Medelålders är spelarna visserligen inte, de är till och med unga, jätteunga – Mattias Svanberg är typ 12 år. Och man är av blandat ursprung. Tror jag. Som malmöit tänker man inte så mycket på sånt där. Folk är vita, svarta, bruna, grå i en enda röra. Malmö är som en hummus av olika människor, och det kan tycka vad man vill. Folk gillar olika. Och lika. Somliga falafel. Andra kikärtor.

Men vi måste prata om att Malmö FF vinner SM-guld i fotboll. För detta är något som skett allt oftare under de senaste åren. En långsam normalisering. Men det är viktigt att alla lag känner sig inkluderade och representerade i den svenska fotbollen. Att få vinna allsvenskan i fotboll ska vara en möjlighet för alla lag: Göteborg, AIK, Djurgården. Ja, till och med Helsingborg. Nej, förresten, inte Helsingborg. Min svåger bor i Helsingborg.

Så vi måste faktiskt prata om att Malmö FF vinner SM-guld i fotboll. Igen. För 19:e gången. Vad kan vi göra? Hur bryter vi normen?

Ett förslag är att införa kvotering. Nästa år kan Örebro få vinna SM-guld. Sundsvall året efter det. Sedan Gefle. Titta bara på damerna. Istället för att dominera allsvenskan år ut och år in valde FC Rosengård att ta steget tillbaka – det får räcka nu, tänkte man, och rullade fram röda mattan åt Linköping. Sympatiskt av Marta och de andra. Inte lika sympatiskt av Jo Inge Berget, Rosenberg och gänget.

Eller hur var det nu förra året? Lät man Norrköping vinna då?

*spökaktig musik*

Oavsett måste vi verkligen prata om att Malmö FF vinner SM-guld i fotboll igen för 19:e gången. Det är fyra gånger de senaste sju åren. Tre gånger senaste fyra åren.

– Inte alla SM-guld!

Nej, det stämmer. Men flest, mest. Det är enkel statistik och statistik ljuger inte, det vet t.ex. MFF-mannen. MFF-mannen lyssnar inte, ställer inga frågor, förklarar bara fakta. Han överröstar folk på Möllans uteserveringar, vrålar på dansgolven runt Gustaf Adolfs torg. Titta ut över Malmös gator så ser du honom i detta nu. Se dig i spegeln. ”Malmö är svenska mästare 2016!”, säger han. Svara honom – att han inte behöver förklara saker du redan vet.

Vi måste prata om att Malmö FF vinner SM-guld i fotboll för 19:e gången. I kampen mot den rådande SM-guldsmaktordningen måste Malmö FF som lag och förening ta sitt ansvar. Mitt förslag är att man gör som Bob Dylan. Man svarar inte när förbundet och Olof Lundh och alla ringer. Man tar inte emot Lennart Johanssons pokal. Äh, ett pris, det är väl inget att bry sig om. Vi har så många redan.